”Catching invisible connection”
Galleri Cluster, Berlin
2007
tillsammans med Ursula Nistrup, Anders Hellsten Nissen.
Curator Malene Ratcliffe
En sju meter lång hävarm, i trä, balanserar. I ena änden, en yxa, i andra änden, en huggkubbe.
Catching invisible connections
28 Juli – 15 August 2007 at Cluster, Berlin
For Catching invisible connection I have invited Malin Bogholt (SE), Anders Hellsten Nissen (DK/DE) and Ursula Nistrup (DK/LA), who before this exhibition did not know each other. I have therefor had to solely rely on my own senses, perception and curatorial ideas, when bringing the three artists together. In the text below, I will try to explain what I see in the presence of the artists´ works and why I found it necessary to realize the show with exactly these artists. I at no constellation as well as each individual work.
In the work of all the artists there is a strong awareness of space, to how space is percieved and how we navigate it. Instead of distinguishing between their different ways of using the term, I want to focus on the elaborate and nuanced way in wich they work with architectural understanding of space and how space through their work is transformed into a more abstrct enity. Arcitectural space, closest to a traditional undrestanding of it, often appears in Anders hellsten Nissen´s work, an example is his recent installation: Passage, 2006. The work with its everyday materials questions our often non-reflective approach to the temporarily urban space. By using well-known objects from construction sites, the artist make us reflect on how we often mistakenly perceive a constructing site as a non-space or a space in-between states with which we do therefor not interact. Bogholt´s work Untitled, 2006, resembling in some ways her new work in the exhibition, was made of long tree branches wich drew lines through the exhibition space, and this outline threw attention to the intangible potential for interaction within given architecture. She make us realize that seemingly similar spaces always contains the possibility of creating different connections. For Nistrup the architectural aspect is always present in her work, but in a more abstract way, as the artist works with sound. In Audio Connections, 2005, she almost dissolved the architectural borders by connecting the audio-ence in the exhibition space to five other rooms in the building. This meant that one could follow the events in more rooms than it is physically possible to be in. One could sense the unseen.
This to me meant that there at all times was a very fine sensitivity at stake in the work of the three artists, eighter towards the urban surroundings or the space we live in or yet again to the places we can´t see or thinkare out of reach. So I invited the artists to investigate the meetings with invisible connections and to challenge our way of being alert of our surroundings. The exhibition investigates connections that happen without any words being said. In our everyday life we can recognize the connection in a look, a sense in a room, a sound or a mutual understanding in an act. The contact can on numerous occasions leave a very powerful imprint. Especially when we unexpectedly bump into an inviseble connection, the meeting may leave us with an enthused feeling that has the potential to enrich our way of behaving towards each other, but also to widen our understanding of the space we inhabit.
Catching invisible connections is an exhibition that invites you to investigate heterogeneous ways of interact.
I bid you welcome.
Marlene Ratcliffe
Om Malin Bogholts verk
för utställningen ”Catching invisible connection” på Cluster, Berlin
Jag har just avslutat mitt besök i Malin Bogholts ateljé då hon frågar mig – 
trädgårdsmänniskor emellan – om jag inte vill ha lite digitalis från hennes 
trädgård. Jag blir undrande inför hennes erbjudande eftersom hon vet att jag 
har fyra barn, och att digitalis (fingerborgsblomma) betecknas som mycket 
giftig.
Jag funderar över den här försåtligheten, om den kanske finns med också i 
det verk Malin bett mig skriva om.
Verket. Fyra hopfogade avskalade trädgrenar bildar tillsammans en ribba 
eller ett slags lång hävarm. I ena änden av armen är en yxa med träskaft 
monterad. Yxskaften är tillsågat så, att det passar väl ihop med den 
yttersta delen av den långa träarmen, och ger en mjuk övergång mellan dem. I 
den andra änden är en huggkubbe fäst. Den långa armen balanserar på fyra 
enkelt monterade gamla brädbitar tillsågade i olika storlekar.
Konstruktionen – på samma gång ”rå” och ”fin” – framstår som självklar, och 
ger intrycket av något slags föråldrad anordning, av något man skulle kunna 
finna på en landsbygdsauktion eller undanstuvat och dammigt i ett mörkt hörn 
av en lada (ingen minns längre vad den en gång i tiden användes till).
Den äger en lätthet och, ja, rent av humor; en skörhet som också blir till 
skönhet.
Verket är en balansakt, med en mottaglighet för den allra finaste påverkan 
utifrån; en lätt vindpust sätter det i gungning. Kanske vill verket denna 
påverkan, bjuder in den, närmar sig den (gränsar redan till den).
Verket tillfredsställer alltså en önskan om lätthet, men här finns också en 
dragning mot de mörka underströmmarna; en hotfullhet, en latent 
aggressivitet. För det första är verket platskrävande, platstagande. Och det 
finns en inbyggd mekanik i det som inte bara ger det fridfulla gungandet, 
men som, om man satte fart på den balanserande grenen-armen och fick den att 
snurra, skulle bli till en virvlande rörelse som i förlängningen vore 
brutal, och förmodligen förödande för den eller det som hamnade inom dess 
svängradie.
Placeras verket i en för trång miljö, slår det sig fri.
I tidigare arbeten har Malin arbetat med maskiner av olika slag, och med 
rörelse och ljud. Men denna gång har hon istället sökt stillhet och tystnad, 
och det genom ett verk som inte är statiskt men snarare är den möjliga 
rörelsen i vila, det vill säga: en paus.
Enligt japansk rumsuppfattning har tomheten ett värde, är inte avsaknaden av 
något, men fullhet. Tomhet är ett skapande element. Och, tänker jag, hur är 
det skapande till sin natur om inte på samma gång konstruktivt och 
destruktivt.
Genom att visa fram de material och verktyg som använts för att framställa 
det, och som också skulle kunna förstöra det, tycks verket gestalta platsen 
- pausen – mellan tillblivelse och sönderfall, den tillfälliga 
konstellationen av enskilda beståndsdelar som träder fram och ser ut så 
här!, men som när som helst kan falla tillbaka i det osammanhängande igen.
Malin talar om arbetet med verket som ”en fysisk utmaning”, och även för 
betraktaren blir mötet med verket milt sagt utmanande: den där yxan, med 
dess latenta rörelse mot huggkubben eller – stupstocken.
Lars Blomqvist, konstnär bosatt i Göteborg